Tobbes blogg

Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Tillsammans

Tillsammans är vi starka. Det är ett gammalt ordspråk som fortfarande har sin giltighet. Trots det alltmer individualiserade samhället. Många väljer i dag frivilligt att leva sitt liv i ensamhet och de ska naturligtvis tas på allvar och mötas med respekt. Jag har själv levt länge ofrivilligt ensam. När jag blev ensam var min yngste pojke tio år och jag lovade mig själv att nu är det han som gäller de närmaste tio åren. Det var i alla fall en föresats, men jag vet inte om jag lyckades leva upp till den hela tiden. Nu är han en vuxen man och klarar sig själv sedan flera år. Jag är fortfarande ensam. Det är inte lätt att börja på ny kula efter så pass många år. Är man ensam skaffar man sig också lätt sina egna privilegier som kan vara svåra att rucka på. Ju längre tid man varit ensam desto svårare.

Mötesplatsen för många är i dag nätet. Där möter man massor med ensamma människor som söker kontakt. Jag har testat några mötesplatser med mycket varierat resultat. Många är det som inte vågar ta det sista avgörande steget och själv har jag börjat tröttna. En del har så stora krav på den tilltänkte att de förmodligen aldrig någonsin kommer att träffa den rätta. Ett stort, och lättillgängligt, urval gör det lättare att jämföra och rangordna, och jag misstänker att det är vad många sysslar med och jag undrar om de hinner med några möten i verkligheten.

#2949334

#2949335

#2949336

#2949337

Fast så många lever ensamma i dag så verkar det inte vara något som vissa företag känner till. Ensamma får inga rabatterbjudanden på resor, hotell etc. Där gäller bara tvåsamhet. Jag har någon gång ringt en researrangör, som skickat ut erbjudanden gällande två personer, om de inte hade några erbjudanden för ensamma också. Nej, det hade de inte, blev svaret. Det var inget de hade tänkt på. Nu är det här några år sedan och jag har inte längre så bra koll.

Ensamhet fungerar alldeles utmärkt när jag fotograferar. Då är jag inte särskilt social utan tänker bara på mig själv och det jag fotograferar. Då passar uttrycket "själv är bäste dräng". Men inte annars.

På återseende

Torbjörn

Inlagt 2013-06-26 12:59 | Läst 3131 ggr. | Permalink
Hej igen! :)

Jag vet vad du menar. Jag har själv levt ensam i 16 år. I början var det påtvingat men sedan vänjer man sig och till slut blir det cementerat...
Det är lite enkelt också. Fastän väldigt ensamt...

Men plötsligt händer det!!! :) som det heter i reklamen...
Just via min blogg tog en man kontakt med mig...( - en Stockholmare )...och så följde ett par år med brevväxling och fikastunder och...så gick det som det gick....
Och det är så trevligt.
:) Och nu håller jag på att lära mig Sthlm....

Så tappa inte hoppet.
Lycka till Torbjörn!!!!
Svar från pic-tor 2013-07-10 10:13
Tack Lena för din fina kommentar. Roligt att höra att du fått sällskap på din vandring genom livet. Tonen i mitt inlägg blev kanske dystrare än vad som var avsikten men jag antar att jag var inne i en tung period när jag skrev det.

Ha det gott
/Torbjörn
Människan är ett flockdjur sedan urminnes tidar. Ja till och med så länge att det var härigenom arten överlevde och utvecklades.
Jag kan inte värdera om singularitet är början till artens förfall och i slutändan undergång. En sak är dock klart att alla dom som väljar ensamheten är synnerligen lätta att manipulera för magthavare som ju i sin tur består av stora gruppar med syftet att bibehålla sin kapasitet och gärna utöka sina teritorier.

Eländet började med televisionens etablering. Kraftfulla budskap lanserades och de som inte inordnade sig i stukturanas gemenskap blev så småning om ensamvargar som strövar i ytterkanten av samhället. Jagade och hatade för en avvikande livstil. Anses som farliga eller som alternativ tokig. Vilket automatisk får mig att ställa frågan "vem är då normal".

Förut fanns revir i form av ideella föreningar vart likasinnade kunde hitta stöd hjälp och samvaro med likasinnade.
Numera är sådan aktiviter att betrakta som subversive och modarbetas av nomenklaturen.

Som verkligheten ser ut i dagsläget kan det bara gå åt ett håll. Alla civilisationer har en livscykel. Och det slutar på samma sätt för dom alla. Allt är bara en fråga om tid.

Jorden kommer att bestå länge efter den sista människan har lämnat Terra Firma. Så intilligenta så vi kan undvika det öde är vi inte. Under tiden kan man försöka leva på ett sådant sätt att man inte ställer till det för sin artsfrände.
Men det ser ut som att ganska många har svårt att klara sådana enkla reglar.
Svar från pic-tor 2013-07-10 10:21
Visst är vi människor sociala varelser och mår förmodligen bäst av att ha en regelbunden samvaro med andra människor. Varför så många i dag ändå frivilligt väljer att leva ensam borde vara ett intressant ämne att studera mer ingående för forskarna. Kanske är det de allt ökade prestationskraven som ställer till det för oss. För att hålla ihop en relation behövs ett visst mått av energi och lust och de ökade prestationskraven förbrukar nog det mesta av energin.
Sedan så har ju också "privatiseringen" varit högsta mode inom politiken ett bra tag.

/Torbjörn
Torbjörn, fantastiska du....

Först och främst vill jag säga att din text idag griper tag i mig. Den griper tag i mig så djupt och strängar av både tacksamhet och insikter börjar spela inom mig.

När du skriver dina vackra och samtidigt lite sorgsna ord samtidigt som jag ser mitt eget huvud vila så självklart mot min mans och där tvåsamheten lyser mig som en ficklampa i ögonen så förstår jag vad jag har.

Och här tog mina ord slut och du om någon vet att mina ord oftast sprutar ur mig.

Tack för att du finns och när du behöver bullret från en helt galen familj så vet du var vi finns.

//Annelie
Svar från pic-tor 2013-07-10 10:29
Goa, fina Annelie, tack för din fina kommentar. Som jag skrev till Lena så kanske inlägget blev mycket dystrare än jag menat. Det finns naturligtvis positiva saker med att vara ensam också, men inte hela tiden. Det är härligt att se hur fin sammanhållningen är i din familj och det var väldigt roligt att få träffa Maximilian. Dalarö är inte längre en vit fläck på kartan och din generositet känns uppmuntrande.

Ha det bra
/Torbjörn
Din text gör mej sorgsen till mods, det är inte alla som får det som man önskar i livet!
Tur att fotograferingen finns som motvikt, du visar fina bilder här!!
Svar från pic-tor 2013-07-10 10:38
Tack så mycket för din kommentar Anne-Sophie. Livet förändras ständigt och man får försöka laga efter läge. Ibland fungerar det bra och ibland sämre. Jag är ärlig och försöker leva utan alltför många livslögner. Jag har ibland undrat vad det är som gör fotografering så intressant och roligt men jag har inte kommit på något bra svar. Kanske är det möjligheten att kunna frysa ett tvärsnitt av tid som aldrig mer kommer tillbaka. För mig handlar det inte enbart om en fantastisk teknik utan också om existens och filosofi.

/Torbjörn
En tänkvärd text. Jag tänker på min mamma som bara var 35 när pappa dog. Det var många år sen och i allafall i vår familj var kulturen annorlunda då mot nu. Då hette det att hon inte skulle skaffa oss någon ny pappa. Det gjorde hon aldrig heller. Om det var bra eller dåligt för oss är svårt att veta. Men som jag önskade henne en ny man, någon att dela sitt liv med, än mer så när vi flyttade hemifrån. På äldre dar sa hon att hon inte ville anpassa sig till någon annan, hon tog hellre ensamheten. Inte heller det vet jag om det var bra eller dåligt.
Hon pratade en del om ensamheten, om att det var svårt att bli bjuden samtidigt som det var skönt att rå sig själv.
Om hur samhället var uppbyygt runt tvåsamhet. De vänner jag har idag som lever ensamna säger att så är det fortfarande, uppbyggd runt tvåsamhet i en eller annan form. Men precis som Lena berättar om har jag några andra vänner som i väl mogen ålder, typ min då :), fann en partner. EN av dem har valt att leva som särbo så var och en av dem har kvar sin säkra zon, den andra vännen valde att bara börja om. Helt och hållet, sålde sin lägenhet och flyttade till sin nya partner. Åhh vad jag önskar att någon pen dame från FS skall vara modig och kontakta dig...prexis som Lena berättar om ovan.
Svar från pic-tor 2013-07-10 10:51
Tack för din härliga kommentar Annelie och visst vore det roligt om någon "pen dame från FS" tog kontakt :). Vi behöver få vara ensamma med våra tankar ibland så ensamhet är någonting vi alla behöver en dos av för att må bra. Men vi behöver också, för att må bra, bli bekräftade av människor vi tycker om. Det här "växelbruket" skapar en bra jordmån för hälsa och välbefinnande. När din mamma levde så fanns nog hos många åsikten att det var olämpligt att gifta om sig när man blivit ensam. I dag är det väl knappast så och det är positivt tycker jag.

/Torbjörn
Rara du, din text gör mig lite sorgsen. Ensamhet kan vara skönt, men visst är det härligt att vara två.
Jag hade bestämt mig för att leva ensam med barnen för det kändes så rätt. Ingen att råka med, ingen att ta hänsyn till ( utom barnen ).....då fanns han bara där en dag och sen dess är det vi två. Så självklart.
Jag är helt övertygad om att när du minst anar det så kommer det en trevlig dam och då känns det bara rätt från början, inga frågor.....bara rätt.
Du om någon förtjänar lite sällskap på ålderns höst
Kram Marianne
Svar från pic-tor 2013-07-10 10:59
Tack Marianne för din rara kommentar. Inlägget fick kanske ett dystrare upplägg än vad som var meningen. Men så här är ju livet. Ibland är allt frid och fröjd och livet leker men så ibland känns det motigt och svårt. Jag bestämde mig också för att leva ensam tills dess Kristoffer blivit så pass vuxen att han klarade sig själv. Men det är inte så lätt att växla över till ett annat liv. Jag lever ett bra liv med barn, barnbarn och vänner men visst vore det härligt att också få räkna in en livskamrat i den kretsen. Den som lever får se.

Ha det fint
/Torbjörn



(Visas ej)

Hur mycket är tre plus två?
Skriv svaret med bokstäver

XXX
 

Lägg till

Tidigare blogginlägg