Tobbes blogg

Bilder och berättelser från min resa genom livet.

Gesällen/En sommarkväll i Rusksele

"I Rusksele finns idag bensinstation, skola, affär, dagis, äldreboende och en restaurang + en slalombacke en bit från byn. Detta är några saker som gör Rusksele attraktivt att bo i. Rusksele ligger 4 mil norr om Lycksele och 14 mil väst om Umeå vid Vindelälvens strand. Rusksele ligger i Västerbottens län och i lapplands landskap. Antal invånare: 270
Antal företag: 20" (Källa: Rusksele.se)

Vi anländer vid aftonen till den vid Vindelälven vackert belägna byn Rusksele. Man bjuder till fest och underhållning. En scen är rest där några ungdomar från Lycksele uppträder. De är riktigt bra. En stor tjärdal har anlagts och den utvunna tjäran rinner fram undertill. Den är till allmän försäljning och många är det som går därifrån med några flaskor ljummen tjära. Träbåten behöver tjäras innan den ska sjösättas i älven, och medan man håller på kan man även tjära träskidorna. Allt får torka i solen, som vid den här tiden knappt hinner gå ned förrän den är uppe igen.

På strandängarna pågår slåtter på gammalt vis med lie och träräfsor. Slåtterfolket är tidsenligt klädda och liarna kapar höet med fina snitt och vana händer. Men det är segt och brynet får ofta dansa på den av flitig användning allt smalare lien. Ritsch, ratsch låter det unisont över strandängarna. Fast jag lyssnar intensivt kan jag dock inte höra något filibom-bom-bom.

Några beger sig med båt till en liten holme där höet också ska slås. Kaffekorgen är självklart med. Senare på kvällen drar man not och fångsten fördelas till de som dragit. Då är tyvärr min film slut så det blir inte dokumenterat. 

En bildberättelse från år 1976. 

På återseende

Torbjörn



Postat 2016-05-26 16:44 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Gesällen/En dag i Stockholm 1978

En dag mitt i sommaren 1978 åkte vi till Stockholm. Med på resan var bl a min Pentax Spotmatic och några rullar Kodachrome. Det blev lite shopping här och där och på Hötorget inhandlades lite frukt. Slottet besöktes, och på den tiden vaktade verkligen högvakten kungen och drottningen. Nu vet jag inte vilka de vaktar.

Den här dagen var där en liten tropp med sjökadetter (vild gissning) som marscherade över slottsgården med några yngre entusiaster i släptåg. Någon form av examination handlade det troligen om.

Vi hamnade också på Skansen där vi bl a såg två stackars elefanter vandra omkring på en pytteliten sandplan omgiven av en vallgrav utan vatten. De var skickliga på att tigga av besökarna och snappade snabbt upp med snabeln vad som bjöds. Betarna var borttagna vilket gjorde att elefanterna såg lite ynkliga ut.

På Sollidenscenen repade Kal P. Dal med sitt band. Senare på kvällen sändes konserten på TV. Litet utsnitt går att se här.

Kodachrome håller färgerna riktigt bra efter nästan 40 år. Ytterst lite mättnad har jag lagt till.

På återseende

Torbjörn



Postat 2016-05-24 13:52 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Gesällen/Dragspelskungen

Jag hade ett ärende till stadens galleria. Efter en stunds promenerande var jag framme. Jag klarade av mitt ärende snabbt och undrade vad jag skulle hitta på härnäst. Jag satte mig ned på en av de utställda sofforna för att fundera. En kort stund senare kom en äldre man och satte sig bredvid. 

Han började omedelbart att konversera om melodifestivalen, som han inte hade sett. Jag svarade att jag inte heller hade sett den utan tittat på när Zlatan spelade sin sista match för Paris SG. Han fortsatte med att berätta om alla spelmansstämmor han varit på och jag förstod att han spelade något instrument.

"Vad spelar du för instrument", frågade jag. "Dragspel", svarade mannen. "Jag har varit med i en dragspelsklubb i Skutskär och vi brukade spela på Rio, biografen där ute", fortsatte mannen. "Vilken typ av dragspel har du", frågade jag? "Knappdragspel", svarade mannen. "De är väl svåra att spela på" frågade jag vidare. "Inte då, det är lätt", svarade mannen. "Men nu ska jag sälja mina dragspel", sade han och lät lite nedstämd. "På spelmansstämmorna är det nästan bara fioler, och endast några enstaka dragspel. Det är trist när det blir för mycket fioler. Förresten spelar du något", frågade han mig. "Ja, jag spelar gitarr", svarade jag. "Gitarr är fint", sade mannen. "Jag hade en gitarrist med mig en gång som skulle vara så fantastiskt bra, men han kunde inte spela mollackord. Kan du spela mollackord", frågade mannen. "Jadå, visst kan jag spela mollackord", svarade jag. "När jag är ute och spelar ska det vara ordning och reda med kompet, fina ackord och fin rytm. En gång vann jag en dragspelstävling i Bollnäs. Jag satt där på en bänk med mitt dragspel på golvet och tänkte bara lyssna på de tävlande.

Då kommer en man fram och frågade om jag inte ville vara med i tävlingen. Jag svarade "ja" och fick strax därefter gå upp på scenen och spela", sade mannen och blev tyst en stund. "Hur gick det då", frågade jag? "Jag vann", svarade mannen. "Vilken låt spelade du", frågade jag? "Alla spelade Horgalåten", svarade mannen. "Den spelar jag i d-moll", sade jag. "Sedan går den över i f-dur", fortsatte jag. "Precis", sade mannen, "men jag spelar den i f-moll". "Ska du inte köpa ett dragspel av mig", frågade mannen. "Nej, jag tror inte det", svarade jag, "jag kan nog inte lära mig spela dragspel".

I samma stund kom mannens hustru fram till soffan där vi satt. Hon hade varit och handlat något som hon bar i en liten plastpåse. Nu ville hon ha mannen med sig till nästa affär och han reste sig från soffan för att följa med. "Det var väldigt roligt att få prata med dig", sade mannen. "Det var roligt att få prata med dig också", svarade jag. Så skiljdes vi åt och jag stod en stund och tittade på när dragspelskungen i sakta mak, tillsammans med sin hustru, försvann in i gallerians myller av butiker och kunder.

På återseende

Torbjörn



Postat 2016-05-16 17:14 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Gesällen/Dalkarlsvägen

Dalkarlsvägen, dalfolkets historiska vandringsvägar mellan Dalarna och Stockholm, vandras varje år till minne av de historiska vandringarna. Storvandringen kallas den för och årets vandring är sedan den 3 maj i full gång. Man går i etapper och den första etappen var mellan  Mora/Orsa-Tammeråsen. De flesta av dagsetapperna är över 30 km långa så det är verkligen inget latmansgöra att vandra efter Dalkarlsvägen. Man kan välja att gå hela sträckan till Stockholm eller att gå enstaka etapper.

Måndagen den 9 maj gick man från Folkärna till Saladamm, med lunchstopp i Möklinta. Jag passade på att möta upp i Möklinta för att kolla in de här spänstiga människorna. Dalkarlsvägen är kanske inte rätt namn på fenomenet, det var nog lika många dalkullor som dalkarlar som passerade Möklinta. Man gick i smågrupper, parvis, eller ensam för sig själv. De flesta såg ovanligt fräscha ut, men visst fanns det några som var rejält tagna när de anlände. Men när jag hälsade: "Välkommen till Möklinta, nu vankas det lunch" sken de upp och tackade för bemötandet. 

Väl framme vid Möklintagården åt man begärligt av lunchen och fyllde på vattenflaskorna. Många kastade sig omkull på gräsmattan och pustade ut. En del med de heta fötterna rakt upp i vädret. Själv passade jag på att ta en pizza på pizzerian intill. När jag strax återvände hade de flesta redan givit sig av. På kvällen väntade övernattning på madrasser i en skola.

På lördag den 14 maj väntas vandrarna vara framme i Gamla Stan. Läs mer om Dalkarlsvägen här.

På återseende

Torbjörn



Postat 2016-05-11 15:45 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Gesällen/ Signal- och komplementfärger och den viktiga leken

Starka s k signalfärger, t ex rött, kan ibland ställa till det i bilder. De kan stjäla uppmärksamheten från övriga element och färger i bilden och den upplevs som orolig. Men komplementfärger förstärker varandra och intrycket blir mer balanserat. Rött går väldigt bra ihop med grönt, de färgerna gifter sig bra med varandra som man brukar säga.

Det är bra att ha barnasinnet kvar så länge det bara går, och leka kan man göra även som vuxen. Många äldre spelar boule för nöjes skull, men en del tävlar och tar leken på allra största allvar

Att fotografera barn är en känslig sak, och det händer väldigt sällan att jag gör det. Mina barn och barnbarn har jag naturligtvis tagit massor av bilder av, men de stannar i familjealbumet. Barn som leker kan annars bli väldigt bra bilder. De är ofta helt inne i sin värld och tar leken på allra största allvar. Naturligtvis får man inte vara i vägen för deras lekar utan visa respekt för vad de håller på med. Men, som sagt, i dag känner jag ett motstånd, fast man ibland får se fantastiskt roliga krumsprång. Går jag igenom mina tusentals bilder så finns där ytterst få bilder på andras ungar (mina barn, andras ungar ) :).

En man i min ålder kan lätt få en otäck stämpel på sig. Det är naturligtvis förskräckligt, men vi lever just nu i dessa tider.

På återseende

Torbjörn



Postat 2016-05-08 22:21 | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera
1 2 Nästa 

Tidigare blogginlägg