Tobbes blogg

Vi kom i tid till kaffet men för sent till Runo

Jag hälsade på min svärfar Evert i Lycksele några dagar. Han är på sitt 84:e år men är otroligt vital och pigg. Dagliga långpromenader och gymnastik är hans recept för att hålla sig i trim. Och så musik. Han älskar jazz- och folkmusik. Vi pratade, promenerade och gjorde utflykter. En dag åkte vi till Ekorrträsk för att hälsa på Rolf och Lena. Evert hade i många år ett fritidshus i Ekorrträsk och Rolf och Lena var de närmaste grannarna. Här har min familj tillbringat många somrar men nu är huset sålt så den tiden är förbi. Ekorrträsk ligger drygt två mil söder om Lycksele längs efter vägen till Hällnäs och Vindeln. Rolf visar upp sin fina, nybyggda veranda och efter ett tag kommer kaffekopparna fram och snacket är i full gång. Evert, med sitt fantastiska minne, berättar och vi andra lyssnar och trivs. Huskatten hör oss prata och kommer förbi och hälsar.

Efter ett tag går vi ut i solskenet och Rolf berättar om planerade byggprojekt. Evert visar några av de gymnastikrörelser han gör varje dag och sedan tackar vi för kaffet och åker vidare mot Vindeln. Där besöker vi en restaurang och beställer "dagens tips" som visar sig vara fläskfilé med potatisgratäng och Hawaiisallad. 

Vi tar Blå vägen tillbaka vilket visar sig vara ett felval. Vägen är uppriven på många ställen p g a vägarbeten och det går långsamt fram. 

Evert är i berättartagen 

Huskatten undrar vilka vi är

Evert visar en del av sitt gymnastikprogram

På kvällen planerar vi för nästa dags utflykt och jag föreslår att vi åker till Rödingträsket och hälsar på mannen som vi köpte fiskekort av och som bodde tillsammans med sin fru mitt ute i ödemarken i ett hus som var så vackert inrett att man baxnade. De hade två pojkar, plus eventuellt en flicka, som hade flyttat hemifrån för länge sedan men deras rum var i precis det skick som när de flyttade hemifrån. Det är många år sedan nu men jag har aldrig glömt det här stället och den vänlige mannen som alltid blev så glad när vi kom och som bar fram ved till sjön så att vi kunde grilla korv och koka kaffe.

Runo E.

Han heter Runo E. säger Evert efter ett tags funderande. Han kollar i telefonkatalogen men kan inte hitta hans namn där. Trots det bestämmer vi oss för att åka dit han bodde. Runo E. var nyodlare och odlade upp myrmark i södra Lappland. Sune Jonsson har i en bok skildrat dessa människors vedermödor och Runo med familj finns med på bild i boken. Vi har båda ungefärliga minnesbilder av hur man ska köra men vi kör fel hela tiden och hamnar på de mest underliga ställen. En kille kommer gående på vägen och vi frågar om han känner till var Runo E. bor. Vi får veta att vi kört alldeles för långt och vänder tillbaka. När vi nästan börjat ge upp ser vi plötsligt skylten Rödingträsket som vi helt enkelt hade kört förbi. Efter ett litet tag ser vi huset. Vi kör fram på gården och kliver ur. Ingen människa syns till och huset verkar öde. Plötsligt hörs hammarslag. Det kommer från ett litet hus en bit bort. Vi går dit och fram kommer två karlar som håller på att bygga ut en sommarstuga.

Vi konstaterar att ingen är hemma i det fina huset

Vi hälsar på karlarna och berättar varför vi är här.

- Pappa gick bort förra året, säger den ena mannen som presenterade sig som Erland.

Erland, i mitten, berättar om mötena med Sune Jonsson

Vi kom för sent till Runo men vi får träffa en av hans två söner och det känns väldigt fint. Erland bor utanför Stockholm men har byggt en stuga alldeles i närheten av föräldrahemmet. Här jagar och fiskar han. Han berättar att han och brodern beslutat att huset de båda växte upp i ska stå orört precis som det var en gång. Han berättar också om de två mötena med Sune Jonsson. Första gången på 60-talet och andra gången uppföljningen på 90-talet.

-I kväll blir det tjäder, säger Erland

Vi tackar för oss och går tillbaka till bilen. Jag tänker på det fint inredda huset, på pojkarnas rum och den alltid så vänlige Runo. Jag tänker också på tiden som rusar iväg med sådan fart. Runo är död, liksom hustrun, som jag glömt bort namnet på, pojkarna har blivit "stora". Inte så konstigt egentligen. Det är nog 25-30 år sedan jag var här senast.

På återseende

/Torbjörn

2011-07-15 14:50   janolof

Mycket hinner ändras på 25-30 år, ibland lönar det sig att återvända, ibland inte.
Intressant läsning.
Ha en fortsatt trevlig semester /J-O

Svar från pic-tor 2011-07-15 23:14

Javisst händer det mycket på 25-30 år men man önskar ändå att få en glimt nu av en upplevelse man hade då. Omöjligt förstås men vi fick en väldigt trevlig pratstund. Tack Jan-Olf.

2011-07-15 19:26   Marianne Bengtsson Rosander

Så trevligt ni verkar ha haft på er resa. Köra fel kan ibland vara att köra rätt
/ Marianne

Svar från pic-tor 2011-07-15 23:19

Hej Marianne. Jag förstår inte hur vi kunde missa skylten för jag kände igen mig direkt när jag såg den. Men det var tack vare killen vi frågade om vägen som vi förstod att vi hade åkt fel. Slutet gott allting gott :-).

2011-07-15 22:36   Carina Hedlund

Du verkar ha haft en trevlig tripp till Norrland. Kul att läsa...

/Carina

Svar från pic-tor 2011-07-15 23:23

Tack Carina. Ja, det här var en trevlig liten resa och man ska inte dra sig för att "åka bakåt i tiden" även om man ofta naturligtvis blir besviken.

2011-07-16 06:56   EGW

Ditt reportage väcker minnen jag själv har från de norrländska utmarkerna. Det var ofta märkliga människor, de som levde långt borta på gränsen till eller ute i vildmarken. Eller om deras liv helt enkelt var så annorlunda. Det finns väl inte så många av dem kvar antar jag.

Kattporträttet är sagolikt fint.

Svar från pic-tor 2011-07-16 09:26

Tack så mycket Ernst Göran. Man förväntar sig kanske inte att finna ett så vackert hem mitt ute i ödemarken som Runos. När vi kom in första gången blev vi alla stående och bara tittade. Jag måste ta reda på i vilken av Sune Jonssons böcker familjen var med i. Jag kan inte tänka mig att det finns några kronotorpare kvar i dag annat än på fritidsbasis. Kul att du gillar kattporträttet. Den var väldigt tillgiven och satt länge och "lyssnade" på vårt prat.