Tobbes blogg

När Calle kom hem från Amerika

Min fars morbror Carl Dahlman emigrerade 1916, endast 16 år gammal, till Amerika. Jag skriver medvetet "Amerika" för de gamla, som berättade om det stora landet i väster, sade aldrig USA eller Förenta staterna. Det var Amerika för hela slanten. Resan gick från England under brinnande krig med tyska ubåtar strykande längs Englands kuster. Så småningom kom han i alla fall fram till det väldiga landet. Calle kunde inte mer engelska än "Yes box allright" och hade alla nödvändiga uppgifter nedskrivna på en lapp. Där stod bl a adressen till den äldre brodern som redan befann sig i Amerika och dit Calle nu var på väg.

På tåget från New York till Minnesota någonstans visade Calle adressen för konduktören som lovade säga till när det var dags att kliva av tåget. Naturligtvis glömde konduktören bort det och mitt i natten väckte han Calle och bad honom kliva av. Tåget hade åkt för långt och konduktören hade låtit stanna tåget mellan två stationer. Calle klev av, satte sig på spåret och grät. Han var ju trots allt bara 16 år och satt där mol allena i kolmörkret, mitt ute på prärien...

Femtio år senare, på sommaren 1966, återvänder Calle till Sverige och Ockelbo varifrån han utvandrat. Han har inte besökt det gamla fosterlandet på 50 år men har inte glömt bort det svenska språket. Fast den Ockelbodialekt han talar är för länge sedan bortglömd och Gävletidningarna tycker det är märkvärdigt och gör bildreportage från Calles möten med folk på bygden. Naturligtvis kommer han och hälsar på oss i Hamrånge också. Det var förresten vi som hämtade upp honom från Arlanda. Min bror var 18 år fyllda och hade precis fixat körkort och bil.

Fem år senare, 1971, kommer Calle "hem" igen och det är från det tillfället mina bilder kommer. Under många år brevväxlade Calle med min far. Han skrev endast en mening. Första ordet i breven började alltid med stor bokstav och efter sista ordet i breven kom det enda skiljetecknet, punkten. Breven var ofta väldigt långa. Min bror Stefan, som tagit över föräldrahemmet, håller nu på med att leta upp alla dessa brev.

Här har jag ställt upp dem framför husväggen. Från vänster står mor, Calle, dottern Joyce, far och längst fram står min kusin Susanne som hälsade på oss under sommaren

Calle pratar lite med mor innan det bär av till Ockelbo

Jag hoppas innerligt att min bror hittar alla de här breven Calle skrev till min far. Han skrev ofta om att han jobbade med indianer och vi såg då framför oss muskulösa krigare på sina svettiga hästar med pilbågen i hand och tomahwken i bältet i full kärriär över prärien likt vår favorit, Hjortfot, från Edward S. Ellis böcker.

På återseende

/Torbjörn

2012-02-28 19:13   Lasse.K

Hej Torbjörn!
En fängslande och spännande berättelse + skarpa och fina bilder.
I vår släkt emigrerade 4-5 personer till det stora landet i väst, några har varit "hem" och hälsat på vid olika tillfällen.
Min mamma, snart 85 år brevväxlar med en av släktingarna sporadiskt, det är alltid lika roligt när det dimper ner ett brev i brevlådan. =)
Hoppas din bror hittar breven från Calle!
Trevlig kväll /Lasse

Svar från pic-tor 2012-03-01 22:34

Tack så mycket Lasse! Jag hoppas också att Stefan hittar alla breven från Calle för där finns mycket läsninbg.

/Torbjörn

2012-02-28 20:26   Ewa Kirjavainen

Vad spännande och roligt att få läsa om Gästrikland och Amerikat förståss. Jag är uppvuxen i Hofors och gick gymnasiet i Sandviken, men vi hade nog ingen från Hamrånge i klassen. Hoppas att breven kommer fram!
//Ewa

P.S.Tyckte väl att herrn till höger hade lite av dina drag. :-)

Svar från pic-tor 2012-03-01 22:36

Se där en till gästrike ;). För Hamrångeborna har nog Gävles gymnasieskolor alltid varit första tjing. Det är många som säger att jag är far min upp i dagen ;).

/Torbjörn

2012-03-01 21:51   ojanson

Intressant berättelse.
Du är förresten lik far din. :-)

Svar från pic-tor 2012-03-01 22:42

Tack så mycket Olle! Jo, släktskapet syns tydligt. Speciellt på bilder där far är yngre. Fast här är han 10 år yngre än vad jag är i dag. "Tiden blir ett förunderligt ting" som Sune Jonsson en gång skrev.

/Torbjörn